Gerdy Linda Mari

Har många gånger de senaste två åren dragits mycket starkt till att försöka läsa och förstå vår världs historia.
Trots den längtan som skrikit, rivit och dragit i mig så har jag stått fast vid att jag inte har tid eller orkar.
"Detta är bara ännu ett av mina infall att försöka bli mer allmänbildad än vad jag är.." är tanken som hindrat mig..

Detta år, denna månad har den längtan som funnits i mig grott färdigt, jag har låtit min längtan ta mig med ut på nya höjder.
Jag har börjat läsa i min gamla gymnasie historie bok.
Har redan dammat av de sidor som handlar om medeltiden.
Lika intressant som jag trodde att det skulle vara..

Kanske kommer denna nyfödda självstudie fortsätta, kanske ska den få spira ut i nån sorts växtlighet, kanske kan jag få odla mitt egna lilla historiska växthus, kanske utvecklas kunskaperna jag fått en dag till en vacker trädgård som stadigt håller tag om livet..
eller så dör det ut i nån sorts murknande algblomning...

Det återstår att se, kommer hon bli historikernas historiker eller kommer hon endast känna till Feodalherrarna, Luthers reformation och de oskyldiga kvinnors öde som blev anklagade som häxa..

Vilket som är det kanske inte helt fel att i alla fall veta vad som hände på medeltiden..


Slut för idag, tack för idag..

Ja och Lina skrattade gott åt en liten knipa jag försatt mig i..

haha

fast lite jobbigt á

På tal om Lina, så har jag och sistnämnda underbara kvinna precis kommit hem från ett trevligt äventyr..
Vi har vandrat en del av höga kusten leden. Började vandringen i måndags eftermiddag i Ullånger, sovde i bergsbodarna i Skule, vandrde vidare nästa dag till Slåttadalsskrevan, sovde över vid Nättarvattnet och avslutningsvis hamnade vi i köpmanholmen där vi blev hämtade. Fötterna fulla med blåsor, tungan torr som sand och huvudet tungt som en stenbumling. Fantastikt..
Helt fantastiskt!
När upphetsningen lagt sig, den rätta tiden infinner sig och blåsorna lagt sig så ska jag iväg igen, det är då ett som är säkert..

Nu börjar polletten falla ner..

När man sitter i en taxi själv och amarinjamusiken skrålar i de sönderspräckta högtalarna. Man är på väg hem för att magen krånglar och man kunde inte hålla uppe det tempo som de man var ute med hade. För att spara lite energi till kvällen så åker man hem för att återhämta sig.

Då börjar man inse att detta är livet, livet för sex månader framåt. Det känns härligt!

När man börjar planera och träffar kommiteér för diskutera olika saker i framtiden, framtiden inom dessa sex månader, när kalender börjar fyllas fram till mars, då inser man.. här ska jag alltså stanna. Jag är inte bara på semester.

När man åker minibuss upp till Harar och undrar om man ska överleva resan pga de slingriga vägarna och de tafatta chaufförerna då inser man att detta är vardag för ett tag framöver.

Eller när man sitter under en buske och trängs för att regnet öser ner och det inte finns någonstans att ta vägen. Då känns det bara såå rätt.

När Camilla i teamet slänger ur sig att hon behöver en till tärna till sitt etiopiska bröllop i november och jag har svårt att hålla mig för skratt så förstår jag att "detta är inte Sverige" ( och JA, jag ska vara tärna på hennes bröllop, spännande).

På tal om "detta är inte Sverige",  just det nämns ungefär 5 gånger om dagen. Det är underbart att konstatera att  man inte är i Sverige, då får det gå till på de sätt som de går till i detta land..underbart!

Nu börjar jag fatta vart jag är och vad jag gör...

Men självklart saknar jag er ändå..

Lite mer än en vecka har gått, jag har drömt om alla möjliga öviksmänniskor, jag har även drömt om gamla Domus, kan det vara hemlängtan. I så fall underliggande, det känns jättebra att vara här.

Kul med lite annorlunda kultur, alla vill hälsa hela tiden, man kan liksom inte gå i sina egna tankar på gatan, det är alltid någon som ska hälsa.

Sen skriker nästintill alla "Foreigne!!". Vilket betyder utlänning. Det ska jag börja med när jag kommer hem till Sverige..haha

Så vad har vi hunnit med?

Vi har hunnit hälsa på och medverka på möten i de två kyrkor vi kommer att jobba i, vi har på riktigt turistvis visats runt i DIREDAWA av Pettson som varit här förut. Vi har hunnit medverka på ett bröllop och hunnit fira det nya millenniet ( i och för sig sov jag på tolvslaget).

Vi har hunnit åka kollektivtrafik, en upplevelse bara det. Vi har hunnit dricka macciatho säkert två gånger om dan.

Vi har säkert hunnit mer men ja är som lite förkyld så ja örschk int skriva nå mer.

För övrigt så har jag nog aldrig skrattat så mycket åt en bal med toalettpapper. Det var kul, tack tack!

Förresten så har min väska anlänt till DIREDAWAs flygplats, ska hämta den imorgon.. WOHOOO!!!

Gonatt min skatt (mina skatter)..

6 september

Fantastiskt, jag är tillbaka och det känns huuuuur bra som helst.

Nog för att det bara gått typ fem timmar sen jag kom, men ändå. I´m here...wiii!

Jag är vid gott mod än fast ett bagage kommit bort. Har bara väskan med kläderna här.

Jag tror att väskan kommer tillbaka imorn.

Nu ska jag gå och lägga mig för att senare äta mat med Samuel. Basledaren på stället.

Jag är alltså i Addis nu. Åker till DireDawa imorn bitti.

Nämen jag är väl så trött nu att jag inte kan tänka. Skriver mer sen. HEJ svej

Jaha, vad ska man säga.. nu sitter man i London, fortfarande helt ovetandes om vad man har att vänta.

Flygningen gick som skridskor på blank is. Mycket bra alltså.

Det är ju fantastiskt att sitta på Londons flygplats. Så många olika nationaliteter som samlas under ett och samma tak. Ja nu är ju Londons flygplats en väldigt stor flygplats med väldigt många byggnader så det blir ju inte bokstavligen under ett och samma tak men du fattar vad jag menar. Hoppas jag..

Det jag inte gillar är att de inte tar VISA här. Jag blev ju så sjukt sugen på en "Froffee", en kaffemilkshake, och att den var fairtrademärkt gjorde ju inte saken sämre. Bredvid menyn låg det dessutom en smäktande gul banan och väntade på att få bli uppäten av mig.

Synd för den för jag hade varken euro eller nån anna valuta som de godtar.

Allt går bra, säkerhetskontrollen kunde gått smidigare. Mitt handbagage är inte det mest organiserade i denna värld. Är även lite väl orolig för att mitt handbagage ska stoppas i sista minut. Väskan är mätt av mig två eller tre gånger och den ska hålla efter Brittish Airways "handbagage-mått", men när jag tittar mig omkring så är jag den enda som har ett lika stort handbagage som underkroppen. Nu är det ju även så att alla har olika stora underkroppar, men om jag jämför med min egen underkropp så att säga. Ja nu ska du inte ta det här fel och tro att jag har lånat folks handbagage för att mäta med min underkropp. Nej jag har använt mitt ögonmått, ja nu vet ju de som känner mig att mitt ögonmått inte är mycket att lita på. Så i slutändan så tror jag att det kommer att gå bra.

Oj vad jag är sugen på kaffe, helt sjukt. Överväger att gå och ta ut pengar, men det känns ju även väldigt onödigt.

Kanske jag ska försöka organisera mitt handbagage och kanske sätta mig och lyssna på lite musik. Tack vare Tessie von Bessie även kallad Chewbacca och Fillerell så har jag me mig en massa bra musik som kan få vem som helst att komma in i rätt stämning.

Jag undrar vad Londons flygplats kräver för stämning, kanske det blir lite Anthony and the Johnsons, kanske lite Kirk Franklin eller kanske lite Shout out Louds, jag det återstår att se..

På återseende.