Nu så..
Nu börjar polletten falla ner..
När man sitter i en taxi själv och amarinjamusiken skrålar i de sönderspräckta högtalarna. Man är på väg hem för att magen krånglar och man kunde inte hålla uppe det tempo som de man var ute med hade. För att spara lite energi till kvällen så åker man hem för att återhämta sig.
Då börjar man inse att detta är livet, livet för sex månader framåt. Det känns härligt!
När man börjar planera och träffar kommiteér för diskutera olika saker i framtiden, framtiden inom dessa sex månader, när kalender börjar fyllas fram till mars, då inser man.. här ska jag alltså stanna. Jag är inte bara på semester.
När man åker minibuss upp till Harar och undrar om man ska överleva resan pga de slingriga vägarna och de tafatta chaufförerna då inser man att detta är vardag för ett tag framöver.
Eller när man sitter under en buske och trängs för att regnet öser ner och det inte finns någonstans att ta vägen. Då känns det bara såå rätt.
När Camilla i teamet slänger ur sig att hon behöver en till tärna till sitt etiopiska bröllop i november och jag har svårt att hålla mig för skratt så förstår jag att "detta är inte Sverige" ( och JA, jag ska vara tärna på hennes bröllop, spännande).
På tal om "detta är inte Sverige", just det nämns ungefär 5 gånger om dagen. Det är underbart att konstatera att man inte är i Sverige, då får det gå till på de sätt som de går till i detta land..underbart!
Nu börjar jag fatta vart jag är och vad jag gör...
Men självklart saknar jag er ändå..
Jag önskar att jag också var i Afrika (okej, stort land, but hey!)
Även skulle jag vilja träffa dig där. Fast ja, jag vet att det inte går. Jag ska läggas in på behandlingshem inom en snar framtid,så kanske kanske är jag friskus när du kommer tillbaka. Eller, nja,men på väg :)
Tänker iaf på dig. Ofta. Fast jag tänker att du är Tessies kompis, så jag vågar knappt skriva nu ens..
Njut av livet lite åt mig vettja! KRAMAR KRAMAR KRAMAR
