Gerdy Linda Mari

Kan du som jag känna att en del saker är svåra att lämna, en del saker är svåra att göra sig av med, för en del ett minne, kanske den där ärvda ringen från gammelmormor som bara är så ful, eller kärleksbreven från din före detta som nu är gift eller för andra, för mig....en blogg.

Ja vad ska man säga

I tre år, i tre hela år har jag haft den här bloggen.
374 inlägg har jag åstadkommit att skriva, inte så många om man räknar på hur många inlägg det blir per år, men ändock.

I somras satte jag en besöksräknare på min blogg och jag insåg att det jag skrev nu inte bara var för mina närmsta vänner utan även för människor jag antagtligen inte känner. Mycket pga av mig eget fel då jag spridit min adress.
En del dagar hade jag mer än 100 besökare på en dag, okej inte så mycket om man jämför med de stora bloggarna, men min blogg var heller aldrig tänkt att bli en "stor" blogg.
Jag hade kommit ifrån grundtaken med min blogg;
En personlig sida för min närmaste, en sida där jag kunde reflektera, känna och uttrycka mig hur jag ville.
En slags dagbok.
Min blogg har innehållit tårar, skratt och ofantligt många misstag och snedsteg.
Den har fungerat som terapi, slagpåse och nära vän.

Men nu är det tro det eller ej, dags för mig att göra mig av med min heliga ko.
Varför, jo, kanske just för att den innehåller så mycket av mitt liv som jag inte identifierar mig med längre, så mycket som tillhör perioder i mitt liv som ligger bakom.

Jag kommer fortsätta blogga på annat håll. När man har bloggat någolunda kontinuerligt i 5 år (hade en annan blogg innan denna som lades ner när hela blogsajten lades ner) så antar jag att det är svårt att bara sluta

Som avslutning vill jag bjuda på mina två favorit inlägg:

Mitt första inlägg, kanske det jag är mest stolt över Bortgjord men ändå stolt

Mitt bästa inlägg enligt mig själv Livet jag lever




Älskar er, handtag, famntag, klapp och....ja va tusan..KYSS

Tillåt mig att vara barnslig såhär på en måndag eftermiddag.

Stod utanför handikapptoaletten på universitetsbiblioteket.
Det tog visst rätt så lång tid för den som var där inne.
Jag var ju ändå utanför en handikapptoalett, kanske det för en gångs skull faktiskt var en handikappad som behövde lite mer tid på sig.
Eller..
Så var det någon som tänkt att den här toaletten låg lite avsides, här kan jag bajsa hur länge jag vill.
Efter något som tycktes vara en oändlighet så skramlar det till i låset.
Dörren öppnas.
De förskräckta ögonen på killen som upptäckte att det stod någon i kö ut sade allt.
Lukten och beviset som tydligt inte avlägsnat sig i samma stund som han dragit i spolgrejen berättade mer än jag ville veta.
Han var inte handikappade.
Han var en långbajsare.
I mina ögon, nu och för alltid.
En långbajsare.

Moloken gick jag från min första tenta någonsin.
Kändes som att marken under mig ville försvinna under mina fötter
och hålet som skulle uppstå skulle dra mig ner
ner i ett tillstånd av apati
framför datorn får jag kontakt med en vän
-hur är läget? frågar jag
-inte så bra... (här gör jag misstaget att tänka "det är inte så bra här heller")
-vadåra
-mormor dog inatt

jag skäms över att min värld bryts ner och slits isär för att jag inte får ihop tentafrågorna medan människor som  är helt underbara och fantastiska flyttar hem..och lämnar anhöriga kvar med tårar rinnandes utmed kinderna och hål i hjärtat.
Denna momor var inte heller en helt vanlig mormor utan en av den finaste sorten.
En sån där mormor som man drömmer om att bli.
En sån där människa man vill bli.


vem bryr sig om en sketen tenta egentligen..


P.s tänker på er, hela familjen, i Sverige och där långt borta, stora kramar till er D.s