kan de inte va så
Matt 25:35-40
Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. jag var främling och ni tog emot mig.
Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig.
Då skall de rättfärdiga svara honom: Herre när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka?
Och när såg vi dig vara främling och tog emot dig eller naken och klädde dig?
Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig?
Då skall konungen svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig.
Kan de inte va så att det är det här som är sanningen, att no mather what så bör vi hjälpa de som behöver hjälp..
Ibland så orkar man/kan man inte ge allt för att hjälpa till, men man kan ju alltid göra något, eller hur?
Kanske man inte behöver vara helt fantastiskt 100%ig för att göra som Jesus gjorde..eller?
Jag har en otrolig förebild när det gäller sånt här, eller ja den största förebilden är väl Jesus men jag har även en här-på-jorden-mänsklig-förebild. En som t.ex. orkar vara med en sån som mig än fast jag inte faller in i alla normer som man kanske bör göra som kristen och förståndig, som orkar vara me en liten flicka som är alldeles ostabil och som inte har alla hästar i stallet. Som orkar uppmuntra när det verkar som flickan inte ens vill veta av Gud(kanske inte riktigt att hon inte vill veta av Gud, kanske mer att hon bara inte orkar). Som gör att flickan känner sig bra och ändå värd något när saker och ting är kaos. En som i slutändan kanske är den som får flickan att ta tag i sitt liv. En som senare i livet kommer att bli ihågkommen som en av de finaste av människor flickan känt.
jag vill också bli en sån,
I´m working on it..
piis
Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. jag var främling och ni tog emot mig.
Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig.
Då skall de rättfärdiga svara honom: Herre när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka?
Och när såg vi dig vara främling och tog emot dig eller naken och klädde dig?
Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig?
Då skall konungen svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig.
Kan de inte va så att det är det här som är sanningen, att no mather what så bör vi hjälpa de som behöver hjälp..
Ibland så orkar man/kan man inte ge allt för att hjälpa till, men man kan ju alltid göra något, eller hur?
Kanske man inte behöver vara helt fantastiskt 100%ig för att göra som Jesus gjorde..eller?
Jag har en otrolig förebild när det gäller sånt här, eller ja den största förebilden är väl Jesus men jag har även en här-på-jorden-mänsklig-förebild. En som t.ex. orkar vara med en sån som mig än fast jag inte faller in i alla normer som man kanske bör göra som kristen och förståndig, som orkar vara me en liten flicka som är alldeles ostabil och som inte har alla hästar i stallet. Som orkar uppmuntra när det verkar som flickan inte ens vill veta av Gud(kanske inte riktigt att hon inte vill veta av Gud, kanske mer att hon bara inte orkar). Som gör att flickan känner sig bra och ändå värd något när saker och ting är kaos. En som i slutändan kanske är den som får flickan att ta tag i sitt liv. En som senare i livet kommer att bli ihågkommen som en av de finaste av människor flickan känt.
jag vill också bli en sån,
I´m working on it..
piis
Lära av Davids misstag
2 sam 11:2-4
Följande år, vid den tid då kungarna brukade dra ut i fält, sände David iväg Joab och med honom sina tjänare och hela Israel. De förgjorde ammoniterna och belägrade Rabba. Men David stannade kvar i Jerusalem.
Då hände det sig en kväll när David hade stugit upp från sin bädd och gick omkring på taket till det kungliga palatset att han från taket fick syn på en kvinna som badade, och kvinnan var mycket vacker.
David sände bud och hörde sig för om kvinnan. "Det är Bat-Seba, dotter till Eliam och hustru till hetiten Uria", sade man.
David sände då några män för att hämta henne. Hon kom till honom, och han låg med henne, när hon hade renat sig från sin orenhet. Sedan återvände hon hem.
David gjorde inte det han var ämnad för att göra, därför hamnade han i denna dumma situation som gjorde att han ballade ur..
kanske man ska göra sånt ma är ämnad att göra..
Följande år, vid den tid då kungarna brukade dra ut i fält, sände David iväg Joab och med honom sina tjänare och hela Israel. De förgjorde ammoniterna och belägrade Rabba. Men David stannade kvar i Jerusalem.
Då hände det sig en kväll när David hade stugit upp från sin bädd och gick omkring på taket till det kungliga palatset att han från taket fick syn på en kvinna som badade, och kvinnan var mycket vacker.
David sände bud och hörde sig för om kvinnan. "Det är Bat-Seba, dotter till Eliam och hustru till hetiten Uria", sade man.
David sände då några män för att hämta henne. Hon kom till honom, och han låg med henne, när hon hade renat sig från sin orenhet. Sedan återvände hon hem.
David gjorde inte det han var ämnad för att göra, därför hamnade han i denna dumma situation som gjorde att han ballade ur..
kanske man ska göra sånt ma är ämnad att göra..
att nynna med hjärtat
Blev rent utsagt förvånad när jag märkte att jag glatt gick och nynnade på "Kom och berör mig"
Festligt..
moderland, moderhem
Nu har jag landat på Gideå flygplats, hämtats upp av min far, skjutsats till det gula huset vid vattnet, med den nysådda gräsmattan, med de vita gardinerna, med det fullproppade rummet som talar om att här har det bott en flicka som inte längre bor dig, jämt, bara ibland. Som nu.. Det känns bra, jättebra! Jag är hemma! Om så bara för en stund, i stillheten..
roger ut
roger ut
störd
Så störd..
Men as va kul de ska bli da
Som att jag inte pallar att det är typ ett dygn tills du är här, kan inte tiden bara gå sådär helt fantastiskt fort så man inte hinner reagera. Jag pallar INTE!!
Kom hit då!
AHH!! Jag river mitt hår, slickar marken och kastar sten på oskyldiga barn..
haha, nä inte riktigt.. men de skulle ju va kul om det var nu du skulle komma och inte imorn..haha
I skogen är du fri..
Idag..
Idag gick jag i skogen, då saknade jag dig.
Min saknad efter dig har nog inte varit så påtaglig faktiskt, men idag.
När jag hörde fåglarna kvittra, hur barken knastrade under mina fötter,
när jag andades in den friska luften.
Du älskade skogen, du älskade att vara ute i den friska luften.
Du älskade naturen, att röra dig, att vara fri på något sätt.
Jag saknar att sitta i ditt kök, äta DR Drüels halstabletter,
eller snaska på dina torra kakor som var himmelskt goda.
Jag saknade faktiskt dig idag, mycket.
Då tänkte jag på hur mycket mamma måste sakna dig.
Idag gick jag i skogen, då saknade jag dig.
Min saknad efter dig har nog inte varit så påtaglig faktiskt, men idag.
När jag hörde fåglarna kvittra, hur barken knastrade under mina fötter,
när jag andades in den friska luften.
Du älskade skogen, du älskade att vara ute i den friska luften.
Du älskade naturen, att röra dig, att vara fri på något sätt.
Jag saknar att sitta i ditt kök, äta DR Drüels halstabletter,
eller snaska på dina torra kakor som var himmelskt goda.
Jag saknade faktiskt dig idag, mycket.
Då tänkte jag på hur mycket mamma måste sakna dig.
längtar..igen
En hunger..
En längtan..
En glädje..
Jag inte känt på länge..
Jag spricker för att jag vill så mycket.. så mycket bra, så mycket roligt. Jag älskar ju det här, hur kunde det bli så, vem förstår, inte jag. vem vet hur länge det håller i sig, vem vet hur fast denna grunden är, försöker bygga bra.. ska försöka, tänker försöka..
Ah jag längtar efter er, ni mina drömmars barn, när ska drömmarna uppfyllas, när ska vi vara tillsammans.
I bilen, när jag ska sova, när jag går, när jag pratar med min vän, då längtar jag, jag längtar efter er, igen.. så skönt att längta efter er..
En längtan..
En glädje..
Jag inte känt på länge..
Jag spricker för att jag vill så mycket.. så mycket bra, så mycket roligt. Jag älskar ju det här, hur kunde det bli så, vem förstår, inte jag. vem vet hur länge det håller i sig, vem vet hur fast denna grunden är, försöker bygga bra.. ska försöka, tänker försöka..
Ah jag längtar efter er, ni mina drömmars barn, när ska drömmarna uppfyllas, när ska vi vara tillsammans.
I bilen, när jag ska sova, när jag går, när jag pratar med min vän, då längtar jag, jag längtar efter er, igen.. så skönt att längta efter er..
Midsommar och jag tror faktiskt jag lever..
Det är skönt att vara med människor som får mig att må bra..
Jag gick och gick och gick och kände att framtiden är något att se framemot. Allt behöver inte hända nu, men det är lättare att styra en bil som är i rullning än en som står still.
Jag trodde att jag fått motorstopp, soppatorsk, tappat motorn på vägen.
Nu tror jag, jag tror! Eller rättare sagt, jag tillåter mig att tro.
Lever du som du lär, njae, men jag ska försöka. jag lovar jag ska försöka. Även att jag vill, jag vill nu. Mitt hjärta bankar för något, mitt hjärta slår.
Väljer att inte oroa mig, det har jag redan gjort, för kung och fosterland..
(på tal om kungen, min vän tilltalade kungen med orden "Om konungen skulle kunna ställa sig här så kommer konungasången" i onsdags. Coolt aight!)
Jag tänker också, tänker att det måste till, måste till en förändring nu.
Hade en väldigt trevlig midsommar också.. men någon snodde min sadel inatt..fnys..
De tyckte väl att det var jättekul, jag tyckte det var lite kul, såg så konstigt ut.. jag fick traska till jobbet imorse, men det gick bra de me.. =)
få arslet ur kärran..
När jag var 15 år såg jag när Nkosi Johnson höll sitt tal på invigningen av den internationella AIDS-konferensen 1 juni 2001.
Killen var då 11 år och skulle tyvärr bara bli 12 för han var själv aidsjuk. Här följer ett avsnitt ur det tal han höll:
Hej, jag heter Nkosi Johnson. Jag bor i Melville i Johannesburg i Sydafrika. Jag är elva år gammal och har fullt utvecklad AIDS. Jag föddes HIV-positiv.
När jag var två år bodde jag på ett vårdhem för HIV/AIDS-smittade. Min mamma var förstås också smittad och hade inte råd att ha mig hemma eftersom hon var jätterädd för att området hon bodde i skulle få reda på att vi båda två var smittade och jaga bort oss.
Jag vet att hon älskade mig väldigt mycket och försökte hälsa på mig så ofta hon kunde. Och sedan fick vårdhemmet stänga för att det inte fanns några pengar. Så min fostermamma, Gail Johnson, som var chef för vårdhemmet och brukade ta med mig hem på veckohelgerna, berättade på ett styrelsemöte att hon tänkte ta mig hem till henne.
Hon har lärt mig allting jag vet om att vara smittad och att jag måste vara försiktig med mitt blod. Om jag ramlar och slår mig och blöder, så måste jag se till att täcka över såret och gå till en vuxen för att få hjälp att göra det rent och sätta plåster på det.
Jag vet att mitt blod bara är farligt för andra människor om de också har ett öppet sår och mitt blod kommer in i det. Det är enda gången människor behöver vara försiktiga när de rör vid mig.
Jag hatar att ha AIDS för det gör att jag blir väldigt sjuk och jag blir väldigt ledsen när jag tänker på alla andra barn och bebisar som är sjuka i AIDS. Jag önskar bara att staten kan börja ge AZT till gravida mammor med HIV för att stoppa att viruset överförs till deras bebisar.
När jag blir stor vill jag hålla föreläsningar för fler och fler människor om AIDS ? runt omkring i hela landet, om mamma Gail tilllåter mig. Jag vill att människor skall förstå vad AIDS handlar om ? och lära sig vara försiktiga och respektera AIDS ? man kan inte få AIDS genom att röra, krama, pussa eller hålla en smittad i handen.
Vi är normala. Vi har händer. Vi har fötter. Vi kan gå, vi kan prata, vi har behov precis som alla andra. Var inte rädda för oss. Vi är alla likadana!?
Nkosi Johnson, Sydafrika
................................................................................................................................................................................................................
"Shit Linda, du har ju sanningen, det är ju det som det handlar om, det är ju sånt vi måste göra "
"Oj vilka möjligheter du har att åka iväg sådär som volontär, jag skulle göra det direkt om jag var du"
"Varför åker du inte, vad är det som får dig att vara kvar?"
Killen var då 11 år och skulle tyvärr bara bli 12 för han var själv aidsjuk. Här följer ett avsnitt ur det tal han höll:
Hej, jag heter Nkosi Johnson. Jag bor i Melville i Johannesburg i Sydafrika. Jag är elva år gammal och har fullt utvecklad AIDS. Jag föddes HIV-positiv.
När jag var två år bodde jag på ett vårdhem för HIV/AIDS-smittade. Min mamma var förstås också smittad och hade inte råd att ha mig hemma eftersom hon var jätterädd för att området hon bodde i skulle få reda på att vi båda två var smittade och jaga bort oss.
Jag vet att hon älskade mig väldigt mycket och försökte hälsa på mig så ofta hon kunde. Och sedan fick vårdhemmet stänga för att det inte fanns några pengar. Så min fostermamma, Gail Johnson, som var chef för vårdhemmet och brukade ta med mig hem på veckohelgerna, berättade på ett styrelsemöte att hon tänkte ta mig hem till henne.
Hon har lärt mig allting jag vet om att vara smittad och att jag måste vara försiktig med mitt blod. Om jag ramlar och slår mig och blöder, så måste jag se till att täcka över såret och gå till en vuxen för att få hjälp att göra det rent och sätta plåster på det.
Jag vet att mitt blod bara är farligt för andra människor om de också har ett öppet sår och mitt blod kommer in i det. Det är enda gången människor behöver vara försiktiga när de rör vid mig.
Jag hatar att ha AIDS för det gör att jag blir väldigt sjuk och jag blir väldigt ledsen när jag tänker på alla andra barn och bebisar som är sjuka i AIDS. Jag önskar bara att staten kan börja ge AZT till gravida mammor med HIV för att stoppa att viruset överförs till deras bebisar.
När jag blir stor vill jag hålla föreläsningar för fler och fler människor om AIDS ? runt omkring i hela landet, om mamma Gail tilllåter mig. Jag vill att människor skall förstå vad AIDS handlar om ? och lära sig vara försiktiga och respektera AIDS ? man kan inte få AIDS genom att röra, krama, pussa eller hålla en smittad i handen.
Vi är normala. Vi har händer. Vi har fötter. Vi kan gå, vi kan prata, vi har behov precis som alla andra. Var inte rädda för oss. Vi är alla likadana!?
Nkosi Johnson, Sydafrika
................................................................................................................................................................................................................
"Shit Linda, du har ju sanningen, det är ju det som det handlar om, det är ju sånt vi måste göra "
"Oj vilka möjligheter du har att åka iväg sådär som volontär, jag skulle göra det direkt om jag var du"
"Varför åker du inte, vad är det som får dig att vara kvar?"
bar himmel
Jag vill sova under bar himmel, det är inte alltid det är så molnfritt bara..
älskad (...)
Rasade som så många gånger förr, tårarna rann och jag läste orden som utlöst det, som fått mitt hjärta att skaka. Trodde jag skulle dö av ångest, sorg, av oro. Trodde absolut inte jag skulle kunna somna..
Försökte förklara, försökte skriva som det är, försökte förstå, men har inga svar. Vill så gärna ha.. Vill så gärna att du ska förstå, du är så grym, typ den bästa i min närhet..
Pratade med dig sen, du som så många gånger fått mig att må bra, tårarna rann och du lyssnade, sa inte så mycket, men du fanns där, du fanns där.. jag kunde sova
Va me dig igår, en hel dag, det var glädje, ren glädje. tack för att du finns..
Fick svar på mobilen igår kväll när jag skulle sova, log och grät.. igen.. ännu en som är indragen i min värld av kaos.. förlåt
Pratade med dig, skrattade, grät och kände allt, kände att jag ville ha dig nära, så nära, vill krama dig tills du upplöses i partiklar så jag kan andas in dig och ha med dig överallt, haha, så sjuk tanke, vi sa så, du och jag igår. Vi skrattade åt det, åt att det var så skumt att tänka så, att det var en konstig tanke, inte seriös, men tyckte samtidigt att det skulle vara en bra idé. Jag vet inte jag, kanske.. =)
Att drömma med dig är fantastiskt, vi ska bli poeter du och jag. Jag ska bli en cowboy som har min källa i dom vita bönorna, du finner inspirationen i Turkiets snöiga landskap...haha..jag längtar efter dig i alla fall.
Läste det du skrivit åt mig på mailen, så fint, du är en fantastisk människa.. Jag kommer också ihåg den där gången, den gången då jag blev bestulen på en dröm, jag var så arg, jag skakade inuti. Du bara satt där, satt där med mig. Du behöver inte säga något, jag känner ändå allt, att du är där, det räcker underbara du, det räcker.
Ni är så braiga..vet att ni är bäst, vet att ni betyder så mycket, typ allt..
sov snälla du... och du, tänk inte
en del dagar ska man stanna i sängen..
Vanvett står skrivet med stora feta bokstäver över mitt huvud idag. Tankarna formligen rusar fram i nån sorts ovettig trafikrusning i skallen på mig. Hjärtat värker och jag tror inte på något. Jag tror inte på något du säger, eller du eller du eller du. Jag tror inte på mig själv.
Jag ser en massa leenden, förstår inte vad som ligger bakom. Förstår inte varför.
Får en massa erbjudanden att inte vara ensam, tror inte att det är i välmening, de känner mig inte på riktigt bara. Det dör snart ut. Idag är det negativt. Tyvärr..
en del dagar ska man stanna i sängen
jag hatar såna här dagar, men halla!! Man måste kanske må så här kasst för att förstå när man mår bra..
Vanvett står skrivet med stora feta bokstäver över mitt huvud idag. Tankarna formligen rusar fram i nån sorts ovettig trafikrusning i skallen på mig. Hjärtat värker och jag tror inte på något. Jag tror inte på något du säger, eller du eller du eller du. Jag tror inte på mig själv.
Jag ser en massa leenden, förstår inte vad som ligger bakom. Förstår inte varför.
Får en massa erbjudanden att inte vara ensam, tror inte att det är i välmening, de känner mig inte på riktigt bara. Det dör snart ut. Idag är det negativt. Tyvärr..
en del dagar ska man stanna i sängen
jag hatar såna här dagar, men halla!! Man måste kanske må så här kasst för att förstå när man mår bra..
Skit va lycklig jag var, är och kommer att förbli (?)
Kan man intala sig något som inte är sanning och stå på det som om det vore sanning?
Egentligen vill jag inte filtrera mina ord för att de ska smeka dig som läsare, dig som vän, dig som mamma medhårs. För att det inte ska göra så ont i dig när mina ord kastar sig in i din värld och du förgäves fösöker förstå min. Men ibland måste jag, för din skull, men mest för min egen. De ord som jag känner just då kanske jag inte vill eller kan stå för imorgon.
Du vet så mycket om mig, det är egentligen så sjukt att du vet det, men det är så kul att du fortfarande vill vara med mig, vill vara min vän. Jag övervann någonting för inte så längesen, jag gillar din vänskap!
En del handlingar kan vara svåra att förstå för dig, men för mig var de så självklara för stunden, idag kanske jag skakar på huvudet, men jag tror inte att jag tycker det ens är hälften så hemskt som du tycker.
"Men de va ju ba nå dumheter som du aldrig komma göra igen"
Jag tror det är sant faktiskt, kanske var det som ett adjö, en sista hälsning. Som ett avslut.
jag är lite ledsen att du var tvungen att se och lyssna till mina problem häromsisten ( samtidigt är det kul, du är en snäll människa som bryr sig, jag gillar dig och din lilla familj, kanske jag kan odla kryddor bredvid er), det var inte meningen att dra med dig i min outforskade värld av tvivel, kärlek, ångest och citat.
Men det är så mycket som gör mig glad. Att vara blond men ändå på nåt sorts vis känna samhörighet.
"jag gillar faktiskt dig, du är så mysig"
Ömhetsbetyg är kärlek och jag gillar dig med. Underbara människor runtomkring mig. Kanske jag övervann det med. Kanske, kanske jag kan leva. Kanske ni är min startplanka, min startlinje, mitt startskott, kanske ni får se mig växa och bli en människa..
Att DU bryr dig var otroligt kul, jag fnissade inombords, men blev samtidigt jätterörd, men det är lugnt, jag menar det jag sa, jag är inte en ledsen flicka. Jag är faktiskt gladare än nånsin.
Att finnas är så kul, det är spännande. Jag är tacksam till livet, jag lär mig något varje dag. Jag står på mina egna fötter, mina egna ben.
Det du sa var ju också enormt festligt, blir glad över att du känner så, kanske var det något sorts sprattelvatten som talade, men jag blev ändå glad. Du är festlig och det gillas. Viva la Märsta, kanske är det här du kommer leva och dö..haha
Jag tvivlar varje dag på allt, men blir ändå enormt glad, vågar knappt utala orden, men det börjar släppa nu, jag håller på att komma tillbaka!
Kärlek till allt och alla..
I denna ljuva sommartid
Då grönskas de på knäna, axlarna bränns och Linda uppnår den högaktningsvärda åldern av 22 år.
Änte fantastiskt så säg mig?!
Dagen med stort D var igår. Siffran 7 lyste med sin obeskrivliga charm i almanackan och solen stod högt på himlen när Linda vaknade ur sin djupa sömn. Hade kommit i säng ganska sent pga av lite nattliga äventyr kvällen innan. Träff i Sätunaparken, en kort marsch till piccadilly där en god middag väntade. Buss med de kommunalarbetare som alla suktat efter att få gå på match och sjunga nationalsången. Vi var på väg till Råsunda, Sverige-island. Va inte me på planen själv, än fast mina kvaliteér säkert hade uppskattas..
Fick en Sverigeflagga av Märstafar Becke, tackar tackar! Han fick en korv i gengäld.
Sverige vann som säkert de flesta vet. Jippi!
Buss tillbaka till Märsta, följde några till Märstas vattenhål. Kom hem sent..
men nu var det min födelsedag vi skulle prata om.. vad det nu finns att säga förutom att jag kommer att se framemot min födelsedag lika mycket nästa år. Finns inget att klaga på. Jag älskar att fylla år! Som ett barn när det gäller sånt här..hmm..som med så mycket annat..hehe
Började dagen med att nynna lite för mig själv.. Jag må jag leva, jag må jag leva..
For till min nyvunna vän Sätunaparken, vi ska nog bekanta oss med varandra i sommar =)
Låg och solade där med min andra vän Anne. mycket trevlig flicka som alla borde få lära känna.. Åt macka, jordgubbar, skagenröra m.m.. mycket nice.
For hem, gjorde iordning lite hemma för min lilla sammankomst. Folk kom, först måste jag säga att ja blev lite nervös, klockan tickade och jag undrade vart folk höll hus, men som man brukar säga, fint folk kommer sent, eller hur Debby?!! hehe
Folk kom och jag hade mycket mycket kul. Fick en massa presenter, hade jag verkligen inte räknat med, hade väl inte tänkt att folk skulle köpa nåt heller. men tack tack, det är uppskattat! Vi grillade kött och åt oss mätta, eller iaf jag, hoppas de också gjorde det.. (börjar känna att jag är lite av en ordentlig flicka, som att jag började städa innan gästerna gått, haha, dom måste känt de som att ja körde iväg stackarna, kanske man skulle börjat borsta tänderna framför dom också).
Ingrid, hon jag bor hos dotter hjälpte mig jättemycket med städningen. tack tack tack!
Klev upp imorse för att panta burkar och dammsuga golvet, gick bra. men nu är det tillbaka till verkligheten efter två lediga, helt makalösa dagar. Ja, jag får nog faktiskt ta och tacka livet.. det var kul.. tack tack
men även att jag hade velat ha er här på min födelsedag, det är ju inte detsamma utan er mina vänner där ute i världen.. ni vet vilka ni är..om du är osäker om du räknas, va inte de, räkna med dig själv. Det känns oftast bättre då =)
handtag, famntag, klapp och..ja just de..kyss
Änte fantastiskt så säg mig?!
Dagen med stort D var igår. Siffran 7 lyste med sin obeskrivliga charm i almanackan och solen stod högt på himlen när Linda vaknade ur sin djupa sömn. Hade kommit i säng ganska sent pga av lite nattliga äventyr kvällen innan. Träff i Sätunaparken, en kort marsch till piccadilly där en god middag väntade. Buss med de kommunalarbetare som alla suktat efter att få gå på match och sjunga nationalsången. Vi var på väg till Råsunda, Sverige-island. Va inte me på planen själv, än fast mina kvaliteér säkert hade uppskattas..
Fick en Sverigeflagga av Märstafar Becke, tackar tackar! Han fick en korv i gengäld.
Sverige vann som säkert de flesta vet. Jippi!
Buss tillbaka till Märsta, följde några till Märstas vattenhål. Kom hem sent..
men nu var det min födelsedag vi skulle prata om.. vad det nu finns att säga förutom att jag kommer att se framemot min födelsedag lika mycket nästa år. Finns inget att klaga på. Jag älskar att fylla år! Som ett barn när det gäller sånt här..hmm..som med så mycket annat..hehe
Började dagen med att nynna lite för mig själv.. Jag må jag leva, jag må jag leva..
For till min nyvunna vän Sätunaparken, vi ska nog bekanta oss med varandra i sommar =)
Låg och solade där med min andra vän Anne. mycket trevlig flicka som alla borde få lära känna.. Åt macka, jordgubbar, skagenröra m.m.. mycket nice.
For hem, gjorde iordning lite hemma för min lilla sammankomst. Folk kom, först måste jag säga att ja blev lite nervös, klockan tickade och jag undrade vart folk höll hus, men som man brukar säga, fint folk kommer sent, eller hur Debby?!! hehe
Folk kom och jag hade mycket mycket kul. Fick en massa presenter, hade jag verkligen inte räknat med, hade väl inte tänkt att folk skulle köpa nåt heller. men tack tack, det är uppskattat! Vi grillade kött och åt oss mätta, eller iaf jag, hoppas de också gjorde det.. (börjar känna att jag är lite av en ordentlig flicka, som att jag började städa innan gästerna gått, haha, dom måste känt de som att ja körde iväg stackarna, kanske man skulle börjat borsta tänderna framför dom också).
Ingrid, hon jag bor hos dotter hjälpte mig jättemycket med städningen. tack tack tack!
Klev upp imorse för att panta burkar och dammsuga golvet, gick bra. men nu är det tillbaka till verkligheten efter två lediga, helt makalösa dagar. Ja, jag får nog faktiskt ta och tacka livet.. det var kul.. tack tack
men även att jag hade velat ha er här på min födelsedag, det är ju inte detsamma utan er mina vänner där ute i världen.. ni vet vilka ni är..om du är osäker om du räknas, va inte de, räkna med dig själv. Det känns oftast bättre då =)
handtag, famntag, klapp och..ja just de..kyss
jobbet bjöd upp till dans
I fredags åkte jag iväg med jobbet.
Bussresan ( tog oss in med jobbets minibuss, Charlie var vår stabile chaufför) in var ett äventyr i sig, det var tjockt me trafik och bussen stod stilla mestadels. Vi skulle bli sena. Två av våra partyprissar utnyttjade den meningslösa väntetiden med att dricka öl.
Detta medförde ett enormt tryck på varderas pissblåsa. Lösning?
Nog fanns det en lösning på problemet, ett smidigt hopp över chefen som satt närmast dörren, ut på motorvägen, ner i diket och ut med den enögde ormen. Här skulle vattnas gräs. Detta i sig var en syn jag skrattade gott åt.
När de vattnas färdigt kom de båda springandes ikapp vår buss som för tillfället smög fram i 10km/h
Festligt!
När vi äntligen nådde centrum fick vi snabbt springa in på Mongolian barbeque där vi bokat bord till 17, kom dit 18.15, stressigt me tanke på att vi var tvugna att åka vidare 19, men gott vare.
Sen drog vi vidare på en föreställning som hette ELVIS.
Skådespelarna var utvecklingsstörda och normalstörda. Den var jättebra, lite seg i början men absolut sevärd.
Tack chefen!
Kvällen hade bara börjat och vi som inte kände oss trötta i ögat drog till mosebacke terass för att umgås. Kallt tyckte jag. Stod och svajade bredvid Charlie för att hålla värmen. Efter ett tag så frös alla så vi drog vidare.
Fasching va stället som stod på förstaplats för uteställen, tyckte Charlie iaf..haha. Det var reaggekväll och Charlie kände sig som hemma. Det var ett mysigt ställe. Det va riktigt kul, till exempel så stod vår rockille Danne och svajade med i reaggetonerna, även chefen svängde sina.. det var kul!
(Undrar varför jag fötts me så liten pissblåsa, kändes ibland som att jag tillbringade mer tid på toa än på dansgolvet..).
Vid 1-tiden drog ytterligare några hem med tröttheten i släptåg..
Jag, Danne, Edgar och Niklas beslöt oss för att hålla ut.
Reagge i all ära men vidare skulle vi, vid 3-tiden skulle vi leta upp nåt ställe som hade öppet till 5. Efter tre försök på olika ställen som tydligt var stängda, ett mcdonaldsbesök och lite kisseri i ett hörn hamnade vi på Max. Lika bra var väl det, gott iaf.
Upp till centralen 4.30, pendeln gick 5.20.
Daniel fick dåligt samvete över att han var ute så länge utan frun så han ville gå en promenad för att tänka över sina synder, Edgar la sig för att sova på en bänk och Niklas gick och pissade nånstans. Jaha tänkte jag och följde Edgars exempel. Vaknade till och upptäckte att jag helt plötsligt var ensam, vart var Edgar och när tänkte Niklas och Daniel komma tillbaka. Jag hade ju inga pengar på mobilen heller. Som tur var så kom Niklas innan jag hann tänka till ordentligt att jag var ensam.
Bara nån minut efter var gänget samlat igen.
Pendelresan gick i trötthetens tecken,
ångestens tecken ( en av oss satt och räknade kvitton, kollade hur mycket pengar som gått och hur många minuter det gått mellan varje köp. VA! Här tog det bara 10 minuter mellan en öl och en annan..!!)..
Festligt helt enkelt....
Bussresan ( tog oss in med jobbets minibuss, Charlie var vår stabile chaufför) in var ett äventyr i sig, det var tjockt me trafik och bussen stod stilla mestadels. Vi skulle bli sena. Två av våra partyprissar utnyttjade den meningslösa väntetiden med att dricka öl.
Detta medförde ett enormt tryck på varderas pissblåsa. Lösning?
Nog fanns det en lösning på problemet, ett smidigt hopp över chefen som satt närmast dörren, ut på motorvägen, ner i diket och ut med den enögde ormen. Här skulle vattnas gräs. Detta i sig var en syn jag skrattade gott åt.
När de vattnas färdigt kom de båda springandes ikapp vår buss som för tillfället smög fram i 10km/h
Festligt!
När vi äntligen nådde centrum fick vi snabbt springa in på Mongolian barbeque där vi bokat bord till 17, kom dit 18.15, stressigt me tanke på att vi var tvugna att åka vidare 19, men gott vare.
Sen drog vi vidare på en föreställning som hette ELVIS.
Skådespelarna var utvecklingsstörda och normalstörda. Den var jättebra, lite seg i början men absolut sevärd.
Tack chefen!
Kvällen hade bara börjat och vi som inte kände oss trötta i ögat drog till mosebacke terass för att umgås. Kallt tyckte jag. Stod och svajade bredvid Charlie för att hålla värmen. Efter ett tag så frös alla så vi drog vidare.
Fasching va stället som stod på förstaplats för uteställen, tyckte Charlie iaf..haha. Det var reaggekväll och Charlie kände sig som hemma. Det var ett mysigt ställe. Det va riktigt kul, till exempel så stod vår rockille Danne och svajade med i reaggetonerna, även chefen svängde sina.. det var kul!
(Undrar varför jag fötts me så liten pissblåsa, kändes ibland som att jag tillbringade mer tid på toa än på dansgolvet..).
Vid 1-tiden drog ytterligare några hem med tröttheten i släptåg..
Jag, Danne, Edgar och Niklas beslöt oss för att hålla ut.
Reagge i all ära men vidare skulle vi, vid 3-tiden skulle vi leta upp nåt ställe som hade öppet till 5. Efter tre försök på olika ställen som tydligt var stängda, ett mcdonaldsbesök och lite kisseri i ett hörn hamnade vi på Max. Lika bra var väl det, gott iaf.
Upp till centralen 4.30, pendeln gick 5.20.
Daniel fick dåligt samvete över att han var ute så länge utan frun så han ville gå en promenad för att tänka över sina synder, Edgar la sig för att sova på en bänk och Niklas gick och pissade nånstans. Jaha tänkte jag och följde Edgars exempel. Vaknade till och upptäckte att jag helt plötsligt var ensam, vart var Edgar och när tänkte Niklas och Daniel komma tillbaka. Jag hade ju inga pengar på mobilen heller. Som tur var så kom Niklas innan jag hann tänka till ordentligt att jag var ensam.
Bara nån minut efter var gänget samlat igen.
Pendelresan gick i trötthetens tecken,
ångestens tecken ( en av oss satt och räknade kvitton, kollade hur mycket pengar som gått och hur många minuter det gått mellan varje köp. VA! Här tog det bara 10 minuter mellan en öl och en annan..!!)..
Festligt helt enkelt....
allt är inte svart och vitt...
Allt är inte svart och vitt sa en före detta kollega till mig. Det är bara du själv som kan säga vad som är bra för dig själv. Jag tvivlade starkt på de orden, tvivlar fortfarande. Är ju indoktrinerad att det är Gud som vet vad som är bäst för mig, tror det, vill tro det, tror det knappt.
I helgen sade någon att denne tror på Gud när denne har det svårt, jag sa att det är när jag har det svårt, när det är kaos som jag INTE tror på Gud. Vart är han när jag inte längre kan se mig själv i ögonen.
Men jag mår bra nu, det är det jag inte fattar, jag mår bra nu. Det är en motsägelse mot allt jag trott på och stått för.
Jag har haft kul, jag har mått bra, jag har skrattat..
Jag kände också en befrielse, jag brydde mig inte alls, inte alls, så skönt.
Jag blev skjuten en natt, i min dröm, kanske jag behövde dö ifrån mina känslor.
Jag vet inte ens om jag ska bry mig, för jag mår ju faktiskt bra nu..
I helgen sade någon att denne tror på Gud när denne har det svårt, jag sa att det är när jag har det svårt, när det är kaos som jag INTE tror på Gud. Vart är han när jag inte längre kan se mig själv i ögonen.
Men jag mår bra nu, det är det jag inte fattar, jag mår bra nu. Det är en motsägelse mot allt jag trott på och stått för.
Jag har haft kul, jag har mått bra, jag har skrattat..
Jag kände också en befrielse, jag brydde mig inte alls, inte alls, så skönt.
Jag blev skjuten en natt, i min dröm, kanske jag behövde dö ifrån mina känslor.
Jag vet inte ens om jag ska bry mig, för jag mår ju faktiskt bra nu..
Beslut up my...
Jag hatar att ta beslut, jag är usel på det, jag suger helt enkelt! Jag fattar inte hur jag ska kunna leva ett helt liv med att fatta en massa skitbeslut som bara äter upp en på insidan!
"Ibland måste man faktiskt sluta vela Linda"
Ahh!! min bästa mentor, min egen mamma, börjar bli less på att jag velar. What to do?
Och varför är det alltid så att jag hittar en massa utbildningar, resor, volontärjobb när det är för sent att söka till dom och varför känns dom alltid så rätt då? Antagligen för att jag vet att är det för sent att söka till dom så därför finns det ingen chans att jag nånsin kommer behöva ta beslutet att gå den utbildning eller resa den resan eller ta det volontäruppdraget..
oj oj oj
I alla fall har jag haft en bra dag med Lina, hon är snäll.. =)
en solskenshistoria
Linda Jonsson är en flicka som ofta känner att hennes liv är ett kaos, ibland blir allt bara för mycket
Lördag kl. 23.46
Jag lever
Kaos, ett stilla kaos i 160km, hann knappt innanför dörren, kastade av mig jackan och skorna, sen lät jag kaoset rinna av mig, som vatten porlar över bergshällen, det var skimrande vackert att se.
Jag lever! sa jag högt för mig själv. Jag lever!
"Snälla läs bara ett ord, kanske jag kan få dig på andra tankar, snälla, prata med mig, jag vill så gärna hjälpa!"
Med energin som flödade genom mig i ett ivrigt rus kände jag kaoset igen, men snart rann det av mig,som vatten porlar över bergshällen, det var skimrande vackert att se.
Jag lever! sa jag högt för mig själv. Jag lever!
