Gerdy Linda Mari

Idag var jag på mötet som höghastighets accelererade mitt huvud bakåt och jag tänkte att så här bra kan det bara inte va, men det var det och det gjorde mitt hjärta glatt.
Skrattade av lycka.. lycka över att mannen med smärta i knät inte kunde hitta smärtan längre, sökte men kunde inte hitta, fann inte.

Senare på kvällen mötte jag ett hopp, ett hopp om att någon gång, någon gång i framtiden kunna hitta, att det faktiskt finns..

Efter mörkret brutit in och lugnet lagt sig, bromsarna börjat fungera och jag gick på halvfart igen så tänkte jag på vart jag helst av allt hade velat vakna upp imorgon.
Jag tänkte, funderade sådär noggrant så jag var tvungen att kisa när jag tänkte med blicken fäst i taket. Jag ville inte bara välja någon i hettans stund, jag ville välja med omsorg, med hjärtat.

Jag hade precis läst dina ord och ville så gärna uppmuntra dig, jag ville vakna upp där du är. Du där i långtbortistan landet som går långa promenader för att få luft och kunna andas.

 Faktiskt, konstigt nog tänkte jag att det hade varit skönt att vakna upp bredvid dig också, mjukiskramas och njuta dagen tillsammans, kanske med en kaffekopp i handen, kanske bara slötitta på film hela dagen eller sova onödigt långt, diskutera senaste modet och prata om ingenting.

Nu lyssnar jag på musik från förr, musik som för två år sedan skulle fått mig till att lägga mig ner i fosterställning och gråta eller bara apatisk blicka mot väggen. Idag gör det mig ingenting, jag lyssnar, minns, men känner ingenting, inte samma sak som då..

Samma Gud som fick mitt huvud att dras bakåt på mötet idag fick tag i min hand då och drog mig upp.


Imorgon vaknar jag upp, inte med dig eller dig, en annan dag kanske, men jag vaknar inte heller upp ensam…