Gerdy Linda Mari

Såg farväl falkenberg häromdan, den var underbar, helt fantastisk. Nån sa att man inte får ge en film toppbetyg för då tappar den automatiskt intresse så jag ger den 4,5 av 5 möjliga..

Svensk film har en tendens att misslyckas katastrofalt, men istället när den lyckas då lyckas den med guldstjärnor i kanten. Farväl falkenberg lyckades..

Den lyckades fånga en känsla, en känsla jag så många gånger känt, känslor som jag känner, filmen fångade mig och höll mig kvar. På samma gång som jag så väl kände igen rädslan i filmen så kände jag igen lyckan i den, känslan av att leva, jag tänkte på dig när jag såg den och jag saknade dig..

Jag blev rädd när jag såg den, jag är så rädd för rädsla, så rädd för att vara rädd, ironiskt inte sant.. Men jag blev också glad och väldigt ledsen, jag grät när jag såg den. Jag grät för att jag kände igen mig. jag grät för att jag brukar göra det till film. Jag grät för att han inte såg någon annan utväg, finns det inte de? Det måste det ju ha funnits, eller?
Glad för att replikerna, scenerna, karaktärerna, gestaltningarna var så vackra, som livet kan vara.. den var inte putsad, retuscherad eller fejkad, filmen var äkta..

Svensk film när den är som bäst

Jag såg den med Lina, det är jag glad för, jag är glad för att jag har Lina.. hon är en vän, en riktig vän.

Tyvärr så saknade jag dig där, jag saknade faktiskt er, ni två, som jag älskar så mycket..