Bortgjord men ändå stolt
It´s the day, thee day! Linda har länge drömt om att få lära sig att dansa samba, det ser ju så coolt ut, så roligt, så härligt, så svängigt..
Linda har t.o.m tänkt att hon ska använda sina hitills obefintliga sambakunskaper på "The samba fest", KARNEVALEN I RIO! En dag har hon tänkt, en dag ska hon komma dit och en dag ska hon stå där bredvid nån läcker brasse och skaka rumpa så hakorna på de infödda släpar i backen när de försöker hänga med i Lindas onaturligt vackra sambaskak.
Det är bara ett litet problem. Jag övergår här till att berätta i jag-form. Kreativ och nytänkande som jag är så letade jag upp en sambakurs här i stockholm city, det var svårt må jag säga, hittade bara en endaste. Glad över att iaf funnit en så tog jag mod till mig, packade träningsväskan och begav mig mot för mig outforskad mark. När jag kom dit fann jag till min stora lättnad att en del såg ut att inte ens kunna ta ett danssteg, jag var inte ensam tänkte jag.
-Hej och välkomna, vad kul att så många kom tillbaka, ni tyckte att det var kul antar jag, sa läraren och smajlade. Verkar trevlig tänkte jag, säkert snäll och uppmuntande, då kanske det här kan gå vägen.
-Vi börjar med grundstegen..
Redan här fann jag att jag var stel och orörlig som en pinne eller kylskåp beroende på vad man vill likna mig med.
-Nu har ni fått lära er grundstegen, (njae, inte jag) nu ska vi sätta lite musik på det här och öka takten så vi får in det rätta gunget..och vi kan faktiskt göra så här, ni som står bak kan ställa er fram så byter vi rad..
Åhnej, jag som ställt mig längst bak för att inte behöva visa mina kassa danskunskaper och mina taffliga försöka till att svänga me höften lite smidigt och läckert, sådär kvinnligt som bara kvinnor kan...hrmm..
Well well, det är väl bara att göra sitt bästa. Den medryckande sambamusiken började ljuda..
AHHHH!! helt omöjligt!! När de andra hoppade i typ tvåtakt eller nåt ( de kanske man inte kan göra men jag vill bara ge ett exempel så ni förstår) så skumpade jag i tre och en halvtakt för mig själv...
Såhär fortsatte det i en och en halvtimme..
-Duktigt, ni är jätteduktiga! berömde hon till klassen, jag hade ju kunnat ta åt mig om det inte hade varit för att när klassen trippade åt höger så dunsade jag åt vänster och när klassen snurrade framåt så vinglade jag bakåt. Jag var lost, totalt lost, t.o.m de jag sett ut som dansokunniga och som såg ut som hej kom och hjälp mig innan klassen, var bättre än mig. Fantastiskt!
Fast nu till stoltheten i min rubrik, jag är otroligt stolt över att jag tog mig dit ensam, att jag vågade mig på en helt ny dansstil när jag redan innan visste att jag har noll kordination, kondition eller teknik. Jag är stolt att jag som lite goare och rundare än andra trotsade just detta faktum och försökte. Jag försökte och jag tror faktiskt att jag ska försöka igen....
roger ut
Linda har t.o.m tänkt att hon ska använda sina hitills obefintliga sambakunskaper på "The samba fest", KARNEVALEN I RIO! En dag har hon tänkt, en dag ska hon komma dit och en dag ska hon stå där bredvid nån läcker brasse och skaka rumpa så hakorna på de infödda släpar i backen när de försöker hänga med i Lindas onaturligt vackra sambaskak.
Det är bara ett litet problem. Jag övergår här till att berätta i jag-form. Kreativ och nytänkande som jag är så letade jag upp en sambakurs här i stockholm city, det var svårt må jag säga, hittade bara en endaste. Glad över att iaf funnit en så tog jag mod till mig, packade träningsväskan och begav mig mot för mig outforskad mark. När jag kom dit fann jag till min stora lättnad att en del såg ut att inte ens kunna ta ett danssteg, jag var inte ensam tänkte jag.
-Hej och välkomna, vad kul att så många kom tillbaka, ni tyckte att det var kul antar jag, sa läraren och smajlade. Verkar trevlig tänkte jag, säkert snäll och uppmuntande, då kanske det här kan gå vägen.
-Vi börjar med grundstegen..
Redan här fann jag att jag var stel och orörlig som en pinne eller kylskåp beroende på vad man vill likna mig med.
-Nu har ni fått lära er grundstegen, (njae, inte jag) nu ska vi sätta lite musik på det här och öka takten så vi får in det rätta gunget..och vi kan faktiskt göra så här, ni som står bak kan ställa er fram så byter vi rad..
Åhnej, jag som ställt mig längst bak för att inte behöva visa mina kassa danskunskaper och mina taffliga försöka till att svänga me höften lite smidigt och läckert, sådär kvinnligt som bara kvinnor kan...hrmm..
Well well, det är väl bara att göra sitt bästa. Den medryckande sambamusiken började ljuda..
AHHHH!! helt omöjligt!! När de andra hoppade i typ tvåtakt eller nåt ( de kanske man inte kan göra men jag vill bara ge ett exempel så ni förstår) så skumpade jag i tre och en halvtakt för mig själv...
Såhär fortsatte det i en och en halvtimme..
-Duktigt, ni är jätteduktiga! berömde hon till klassen, jag hade ju kunnat ta åt mig om det inte hade varit för att när klassen trippade åt höger så dunsade jag åt vänster och när klassen snurrade framåt så vinglade jag bakåt. Jag var lost, totalt lost, t.o.m de jag sett ut som dansokunniga och som såg ut som hej kom och hjälp mig innan klassen, var bättre än mig. Fantastiskt!
Fast nu till stoltheten i min rubrik, jag är otroligt stolt över att jag tog mig dit ensam, att jag vågade mig på en helt ny dansstil när jag redan innan visste att jag har noll kordination, kondition eller teknik. Jag är stolt att jag som lite goare och rundare än andra trotsade just detta faktum och försökte. Jag försökte och jag tror faktiskt att jag ska försöka igen....
roger ut
Kommentarer
Postat av: Fridolin
Du är ju grym Lindiloo, det vet du va? I believe in you!
Postat av: Therese
shshshake that ass mama! eller gör nåt annat som oxå är kul men inte lika förnedrande:P
Trackback
