Gerdy Linda Mari

Jag har lovat mig själv så många gånger att inte skriva alltför personliga och sårbara texter, men gång på gång bryter jag mot min egen satta regel. Kanske för att jag vill ge mitt liv, mitt hela liv, allt. Kanske för att det är så skönt att skriva, kanske för att det känns lite bättre efter att man skrivit ner det man känner med bokstäver..


Idag kom det över mig igen.

 Saknaden rann igenom mig som en iskall vattenstråle över naken hud.
 Oftast tillåter jag mig inte att sakna.
 Det gör mig ledsen och lite sorgsen.

När jag läste min väns ord så grät jag, grät mest för hennes skull, om saknaden, hålet i handen, samtidigt så grät jag för mig själv, för att jag kände igen känslan.
Idag kom det över mig, precis som det gjorde igår och dagen innan och dagen innan dess.
Den har besökt mig nu några dagar, saknaden. Inte våldgästat, mer bara varit, varit nära.
Men jag tycker mig inte behöva driva den på flykten.

Jag har ett hopp om att en dag kunna fylla den saknaden med något bättre.
Lite ledsen och lite sorgsen men ändå väldigt hoppfull, kanske ändå mest, just, hoppfull.

Hoppet som jag har, har jag i min Gud. Jag glädjer mig över fastheten och hoppet i min tro.