vill vakna upp där du är
Idag var jag på mötet som höghastighets accelererade mitt huvud bakåt och jag tänkte att så här bra kan det bara inte va, men det var det och det gjorde mitt hjärta glatt.
Skrattade av lycka.. lycka över att mannen med smärta i knät inte kunde hitta smärtan längre, sökte men kunde inte hitta, fann inte.
Senare på kvällen mötte jag ett hopp, ett hopp om att någon gång, någon gång i framtiden kunna hitta, att det faktiskt finns..
Efter mörkret brutit in och lugnet lagt sig, bromsarna börjat fungera och jag gick på halvfart igen så tänkte jag på vart jag helst av allt hade velat vakna upp imorgon.
Jag tänkte, funderade sådär noggrant så jag var tvungen att kisa när jag tänkte med blicken fäst i taket. Jag ville inte bara välja någon i hettans stund, jag ville välja med omsorg, med hjärtat.
Jag hade precis läst dina ord och ville så gärna uppmuntra dig, jag ville vakna upp där du är. Du där i långtbortistan landet som går långa promenader för att få luft och kunna andas.
Faktiskt, konstigt nog tänkte jag att det hade varit skönt att vakna upp bredvid dig också, mjukiskramas och njuta dagen tillsammans, kanske med en kaffekopp i handen, kanske bara slötitta på film hela dagen eller sova onödigt långt, diskutera senaste modet och prata om ingenting.
Nu lyssnar jag på musik från förr, musik som för två år sedan skulle fått mig till att lägga mig ner i fosterställning och gråta eller bara apatisk blicka mot väggen. Idag gör det mig ingenting, jag lyssnar, minns, men känner ingenting, inte samma sak som då..
Samma Gud som fick mitt huvud att dras bakåt på mötet idag fick tag i min hand då och drog mig upp.
Imorgon vaknar jag upp, inte med dig eller dig, en annan dag kanske, men jag vaknar inte heller upp ensam…
Skrattade av lycka.. lycka över att mannen med smärta i knät inte kunde hitta smärtan längre, sökte men kunde inte hitta, fann inte.
Senare på kvällen mötte jag ett hopp, ett hopp om att någon gång, någon gång i framtiden kunna hitta, att det faktiskt finns..
Efter mörkret brutit in och lugnet lagt sig, bromsarna börjat fungera och jag gick på halvfart igen så tänkte jag på vart jag helst av allt hade velat vakna upp imorgon.
Jag tänkte, funderade sådär noggrant så jag var tvungen att kisa när jag tänkte med blicken fäst i taket. Jag ville inte bara välja någon i hettans stund, jag ville välja med omsorg, med hjärtat.
Jag hade precis läst dina ord och ville så gärna uppmuntra dig, jag ville vakna upp där du är. Du där i långtbortistan landet som går långa promenader för att få luft och kunna andas.
Faktiskt, konstigt nog tänkte jag att det hade varit skönt att vakna upp bredvid dig också, mjukiskramas och njuta dagen tillsammans, kanske med en kaffekopp i handen, kanske bara slötitta på film hela dagen eller sova onödigt långt, diskutera senaste modet och prata om ingenting.
Nu lyssnar jag på musik från förr, musik som för två år sedan skulle fått mig till att lägga mig ner i fosterställning och gråta eller bara apatisk blicka mot väggen. Idag gör det mig ingenting, jag lyssnar, minns, men känner ingenting, inte samma sak som då..
Samma Gud som fick mitt huvud att dras bakåt på mötet idag fick tag i min hand då och drog mig upp.
Imorgon vaknar jag upp, inte med dig eller dig, en annan dag kanske, men jag vaknar inte heller upp ensam…
Hårextas
maja min maja
Jag och min vän Maja kliver in i framsätet på den minibuss som ska ta oss till Dire Dawa för en skön ledig dag vid poolen.
När vi satt oss tillrätta utbrister chauffören i ett glatt
-Salam nacho (vilket betyder ungefär ”hur är läget”).
Minns ni mig? det var jag som tog ett hår av henne förra gången i Dire Dawa.
Han pekar på Maja.
Hur skulle vi kunna glömma…
Förra gången vi var i Dire Dawa och skulle hem tillbaka till Harar så gick vi till stadens busstation.
Där hittade vi snabbt åt den buss som skulle till Harar. Utanför bussen stod det en massa människor och bara tittade. Som de alltid gör när en vit eller i detta fallet flera vita befinner sig inuti bussen, enda skillnaden denna gången var att en sträckte sig in och ryckte åt sig ett av Majas hårstrån.
-Det här ska jag spara sa han med ett stort leende.
Vi funderar på om han kanske samlar, för att en dag kunna få ihop till en foreigne-hårs kudde.
Skulle va sådär lagom läskigt.
På tal om denna resa så kan jag väl även nämna att min lagom lilla åkrädsla tog sig uttryck i att jag sträckte mig efter det jag trodde var Majas trygga arm fast som i själv verket var chaufförens hand som höll ett stadigt tag om ratten.
Jag gjorde det som man aldrig aldrig aldrig får göra.
Jag tog alltså tag i ratten för att rätta upp kursen.
Aj aj.. men det gick bra, chauffören tyckte mest det var väldigt kul, så han var ute och slickade kanten ( läs. Stupet) hela tiden.
Till min stora glädje (NOT).
hålet i handen
Jag har lovat mig själv så många gånger att inte skriva alltför personliga och sårbara texter, men gång på gång bryter jag mot min egen satta regel. Kanske för att jag vill ge mitt liv, mitt hela liv, allt. Kanske för att det är så skönt att skriva, kanske för att det känns lite bättre efter att man skrivit ner det man känner med bokstäver..
Idag kom det över mig igen.
Saknaden rann igenom mig som en iskall vattenstråle över naken hud.
Oftast tillåter jag mig inte att sakna.
Det gör mig ledsen och lite sorgsen.
När jag läste min väns ord så grät jag, grät mest för hennes skull, om saknaden, hålet i handen, samtidigt så grät jag för mig själv, för att jag kände igen känslan.
Idag kom det över mig, precis som det gjorde igår och dagen innan och dagen innan dess.
Den har besökt mig nu några dagar, saknaden. Inte våldgästat, mer bara varit, varit nära.
Men jag tycker mig inte behöva driva den på flykten.
Jag har ett hopp om att en dag kunna fylla den saknaden med något bättre.
Lite ledsen och lite sorgsen men ändå väldigt hoppfull, kanske ändå mest, just, hoppfull.
Hoppet som jag har, har jag i min Gud. Jag glädjer mig över fastheten och hoppet i min tro.
Idag kom det över mig igen.
Saknaden rann igenom mig som en iskall vattenstråle över naken hud.
Oftast tillåter jag mig inte att sakna.
Det gör mig ledsen och lite sorgsen.
När jag läste min väns ord så grät jag, grät mest för hennes skull, om saknaden, hålet i handen, samtidigt så grät jag för mig själv, för att jag kände igen känslan.
Idag kom det över mig, precis som det gjorde igår och dagen innan och dagen innan dess.
Den har besökt mig nu några dagar, saknaden. Inte våldgästat, mer bara varit, varit nära.
Men jag tycker mig inte behöva driva den på flykten.
Jag har ett hopp om att en dag kunna fylla den saknaden med något bättre.
Lite ledsen och lite sorgsen men ändå väldigt hoppfull, kanske ändå mest, just, hoppfull.
Hoppet som jag har, har jag i min Gud. Jag glädjer mig över fastheten och hoppet i min tro.
Husmor även i Etiopien
Ja visst funkar det att vara husmor även i detta land.
Ikväll överraskade jag teamet med en smäktande äpplepaj. Det är dock lite svårt att få tag i äpplen här och om man mot förmodan faktiskt skulle få tag i dem så kostar de cirka 6-7 birr styck, vilket betyder 5-6 kronor. De ä int som hemma i Svedala de inte.
Men vill man ha nåt gott i sig så kan det få kosta en spänn eller två..
vaktar för glatta livet..
I detta fridfulla land så löser man inbrott, rån och ovänatade besök med att anställa en vakt till sitt compound, till sin gård. Denna vakt måste ju dock få någon dag ledig, denn dag råkade bli lördag. Idag!
Därför måste problemet (se: utmaningen) lösas på något annat vis.
Två timmar framöver är det jag som ska se till att husets alla invånare ska vara trygga och i säkra händer. Linda Jonsson till er tjänst ( Det är här någonstans som jag klackar ihop mina hälar, rätar på ryggen och skriker "Alltid redo" med två fingrar jämns med pannen). Hittills har jag avverkat 33 av mina 120 minuter.
Jasså säger du, du ska bara vakta två timmar, det var ju fjuttigt!
Tycker du att det är fjuttigt kontrar jag tillbaka. Då ska du höra på det här. Klockan är 21.33 här, det betyder att jag vaktar mellan 21-23..haha.
Jag pendlar mellan att tycka att jag är en militärisk hunk-kvinna som borde tilldelas hedersmedalj till en fjantig militärisk hunk-kvinna wannabe som egentligen skulle kunna gå och lägga sig eftersom ingen tjuv ändå är så dum att de kommer mellan 21-23.
Jag vet inte om jag är sådär jättegivande just nu, men likväl gör jag mitt uppdrag ecxellent.
Men Linda säger du, du sitter ju på internet och skriver blogg, hör du verkligen om det kommer någon där ute?
Men det var då till att vara tjatig, ta ifrån mig all min stolthet, gör det! Jag stänger väl ner internet då och går ut för att göra mitt excellenta arbete ännu mer excellent.
Roger ut! / En militärisk hunk.kvinna
Därför måste problemet (se: utmaningen) lösas på något annat vis.
Två timmar framöver är det jag som ska se till att husets alla invånare ska vara trygga och i säkra händer. Linda Jonsson till er tjänst ( Det är här någonstans som jag klackar ihop mina hälar, rätar på ryggen och skriker "Alltid redo" med två fingrar jämns med pannen). Hittills har jag avverkat 33 av mina 120 minuter.
Jasså säger du, du ska bara vakta två timmar, det var ju fjuttigt!
Tycker du att det är fjuttigt kontrar jag tillbaka. Då ska du höra på det här. Klockan är 21.33 här, det betyder att jag vaktar mellan 21-23..haha.
Jag pendlar mellan att tycka att jag är en militärisk hunk-kvinna som borde tilldelas hedersmedalj till en fjantig militärisk hunk-kvinna wannabe som egentligen skulle kunna gå och lägga sig eftersom ingen tjuv ändå är så dum att de kommer mellan 21-23.
Jag vet inte om jag är sådär jättegivande just nu, men likväl gör jag mitt uppdrag ecxellent.
Men Linda säger du, du sitter ju på internet och skriver blogg, hör du verkligen om det kommer någon där ute?
Men det var då till att vara tjatig, ta ifrån mig all min stolthet, gör det! Jag stänger väl ner internet då och går ut för att göra mitt excellenta arbete ännu mer excellent.
Roger ut! / En militärisk hunk.kvinna
