friska ben

En timme och 40 minuter senare inser Linda att skogens inverkan på henne nästintill är skrämmande..

Jag är så sjukt tacksam över att jag har ben som jag kan stå och gå med, jag skäms över att jag inte använder dem mer än jag gör.
Tänk att jag får vara frisk.
Det är ju verkligen en sån förmån, en sån välsignelse.

Det är så gott att vandra i skogen, det är nästan så jag är född till att göra de. Det finns ingen plats ( som jag varit på hittills) som gör mig så lugn och tillfredsställd. Under alla livets förhållande ( som jag hitills upplevt) har skogen och naturen alltid varit en grymt skön tillflykt. Den bästa!
Sen att vandra där med sin bästa vän, prata om framtiden, dåtiden och nutiden, wow!
Det kan inte bli bättre.
Så uppmuntrande..
Jag är så välsignad!


Tack Gud för livet jag lever! Tack för samtalet!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0