vilja
Nu kommer här ett helt oigenomtänkt statement från Linda.. men för stunden verkar det helt vettigt.
Nån sa "Jaha du är tvilling ( horoskop alltså, något jag i och för sig inte tror på särskilt mycke), då är du bestämd"
Nä tänkte jag, inte ett dugg, jag är velig, har ofta beslutsångest, oroar mig för mycket och ger upp alldeles för snabbt.
Men så gjorde jag ett snabbt överslag i min hjärna och kom fram till att varför jag är velig, ofta har beslutsångest, oroar mig för mycket och ger upp alldeles för snabbt är ju för att jag har bestämt mig för att vara så. Jag har ju inte precis gjort så mycket åt att jag är så. Men skulle jag bara sätta manken till och bestämma mig för att sluta vara velig, ge upp för snabbt m.m, så skulle jag nog kunna ändra mig i ett tvärkast. Om jag hade viljan att ändra det så tror jag att jag skulle bli en bestämd tjej till 100 %
Jag tror nämligen att mycket sitter i viljan, viljan över hur man vill vara, visst mycket är medfödda egenskaper och personlighet * .
(*En kompis till mig ( hoppas du inte tar illa upp att jag använder dig som exempel) sa för nån dag sen att han skulle försöka prata långsammare så folk skulle höra bättre vad han sa, men sen ändrade han sig och sa att då skulle han ju ta bort en del av hans pesonlighet. Det första som slog mig var ju att det är faktiskt skillnad på goda delar av ens personlighet och dåliga delar.> Bara för att andra ser det som en del av din personlighet att du är pratar fort, är elak, velig eller vad det än må vara, så kanske kvalitén av den egenskapen är så pass dålig så det väger mer att faktiskt ändra din personligeht).
Men jag tror till 75% att du kan bli vad du vill vara bara du har viljan. I vissa fall krävs det förstås nån sorts medfödd förmåga att bemästra området/kunskapen.
För en del kommer det säkert ta 10 år att komma dit de vill medan det tar 4 år för nån och 7 för nån annan. Men bara du har viljan så går det.
Jag tror verkligen det, frågan är bara om du har viljan.
Sen finns det mycket runt omkring oss som kan stoppa oss från att ändra oss att ta tag i det där som vi egentligen vill, t.ex andra människors förväntningar på hur du ska vara och vad du ska göra. Att försöka ändra sitt sätt att vara men sen få gliringar för det är som ett slag rakt över nosen.
För att du/ ni ska förstå vad jag menar så ger jag ett ganska dåligt och banalt exempel som är hämtat från min egen verklighet (sen om det gäller mig själv eller nån i min närhet kan ni ju fundera på).
Människan var otroligt långsur, blev lätt irriterad och hade svårt att släppa sin stolthet och gå å säga förlåt. Denne försökte gång på gång att minska ner sin långsurhet, hon lyckades efter ett tag väldigt bra enligt henne själv. Hon hade kommit en bra bit på väg, längesen sist liksom, då kom dom små förrädiska gliringarna som fick henne att gå tillbaka till ruta ett.
De skulle presentera varandra i grupp och en vän skulle presentera henne, skämtsamt la hon till efter namnet " ja hon är väldigt långsur också", varpå hela gruppen skrattar.
Ett väldigt banalt exempel kan tyckas men för en som kämpar med den dåliga egenskapen kan det kännas ganska tungt att ha en sån stämpel/förväntan på sig själv. Vad ger det då att ändra på sig om ändå alla ser på en som en långsur människa.
Eller t.ex om du skulle vilja vara en människa som, inte vet jag, vad ska jag ta för exempel, du kanske vill bli (bered dig på ett grymt dåligt exempel) rugbyspelare. Men problemet är ju att du är tunn som ett asplöv. Du vågar kanske inte ens yppa din dröm för någon. Men när du väl gör det så får du nån slags medlidande blick tillbaka som säger "snälla vännen, den dagen kan du se i stjärnorna efter". Du får en klapp på axeln å nån säger att "rugby, det är ingen sport för människor som du, du är för smart" eller "det ä ju dumt att skada sig å bli förtidspensionerad, hehe", eller va dom nu säger för dumma ursäkter istället för att säga det som dom tänker.
"Du kommer ALDRIG kunna bli rugbyspelare, du är alldeles för tunn och vek, du går ju sönder i ett huj"
Dina drömmar kan lätt krossas och brytas ner av att andra människor inte tror på en.
Det är därför det sitter så mycket i ens vilja..
Ibland kan jag erkänna att jag bara köpt att jag har en del dåliga egenskaper t.ex att jag är väldans dålig på att räkna matematik.
Men jag kan ju ärligt säga att när jag ( de få gånger det hänt) ville räkna matte och ville lära mig, då var jag en av de bättre i klassen, jag tror att de mer handlade om viljan än om förmågan att lära mig matematik. Jag blir aldrig nåt mattegeni men likväl kanske jag skulle kunna klara av att räkna ut timmarna på min timrapport. bara jag har viljan att göra de..hehe
Idag är jag tyvärr väldigt dålig på snabb huvudräkning, men som sagt om jag hade viljan att ändra på det så ser jag det absolut inte som en omöjlighet.
Att jag är velig är också nåt jag bara tagit som för givet, jag ÄR velig, jag kan INTE bestämma mig.. men varför ska det vara så, detta är ju något jag borde kunna ändra på, om jag hade viljan för det. När jag hörde kommentaren om att "ja är du tvilling, då är du bestämd", då kände jag att JA, jag vill så gärna vara det. Därför så bestämde jag mig för några veckor sen för en sak, många dagar har jag ångrat att jag bestämde mig för de, men nu är det en vinst varje gång jag gjort det jag bestämde mig för.
Jag tror att minst 75% sitter i viljan och högst 25% sitter i redan medfödda egenskaper och kunskaper. Sen så har ju Gud med ett finger i spelet helt klart..
Det finns INGET som säger att du inte kan bli det du vill vara, antingen det gäller egenskaper, kunskap framtidsdrömmar eller personlighetsdrag.. det tror iaf jag
Det sitter i viljan
(sen är ju nästa fråga att besvara, för de som inte har viljan då, kanske har den långt inne, har sina drömmar och ambitioner, men inte tillräckligt med vilja.. hur ska de ta sig dit de vill?)
Nån sa "Jaha du är tvilling ( horoskop alltså, något jag i och för sig inte tror på särskilt mycke), då är du bestämd"
Nä tänkte jag, inte ett dugg, jag är velig, har ofta beslutsångest, oroar mig för mycket och ger upp alldeles för snabbt.
Men så gjorde jag ett snabbt överslag i min hjärna och kom fram till att varför jag är velig, ofta har beslutsångest, oroar mig för mycket och ger upp alldeles för snabbt är ju för att jag har bestämt mig för att vara så. Jag har ju inte precis gjort så mycket åt att jag är så. Men skulle jag bara sätta manken till och bestämma mig för att sluta vara velig, ge upp för snabbt m.m, så skulle jag nog kunna ändra mig i ett tvärkast. Om jag hade viljan att ändra det så tror jag att jag skulle bli en bestämd tjej till 100 %
Jag tror nämligen att mycket sitter i viljan, viljan över hur man vill vara, visst mycket är medfödda egenskaper och personlighet * .
(*En kompis till mig ( hoppas du inte tar illa upp att jag använder dig som exempel) sa för nån dag sen att han skulle försöka prata långsammare så folk skulle höra bättre vad han sa, men sen ändrade han sig och sa att då skulle han ju ta bort en del av hans pesonlighet. Det första som slog mig var ju att det är faktiskt skillnad på goda delar av ens personlighet och dåliga delar.> Bara för att andra ser det som en del av din personlighet att du är pratar fort, är elak, velig eller vad det än må vara, så kanske kvalitén av den egenskapen är så pass dålig så det väger mer att faktiskt ändra din personligeht).
Men jag tror till 75% att du kan bli vad du vill vara bara du har viljan. I vissa fall krävs det förstås nån sorts medfödd förmåga att bemästra området/kunskapen.
För en del kommer det säkert ta 10 år att komma dit de vill medan det tar 4 år för nån och 7 för nån annan. Men bara du har viljan så går det.
Jag tror verkligen det, frågan är bara om du har viljan.
Sen finns det mycket runt omkring oss som kan stoppa oss från att ändra oss att ta tag i det där som vi egentligen vill, t.ex andra människors förväntningar på hur du ska vara och vad du ska göra. Att försöka ändra sitt sätt att vara men sen få gliringar för det är som ett slag rakt över nosen.
För att du/ ni ska förstå vad jag menar så ger jag ett ganska dåligt och banalt exempel som är hämtat från min egen verklighet (sen om det gäller mig själv eller nån i min närhet kan ni ju fundera på).
Människan var otroligt långsur, blev lätt irriterad och hade svårt att släppa sin stolthet och gå å säga förlåt. Denne försökte gång på gång att minska ner sin långsurhet, hon lyckades efter ett tag väldigt bra enligt henne själv. Hon hade kommit en bra bit på väg, längesen sist liksom, då kom dom små förrädiska gliringarna som fick henne att gå tillbaka till ruta ett.
De skulle presentera varandra i grupp och en vän skulle presentera henne, skämtsamt la hon till efter namnet " ja hon är väldigt långsur också", varpå hela gruppen skrattar.
Ett väldigt banalt exempel kan tyckas men för en som kämpar med den dåliga egenskapen kan det kännas ganska tungt att ha en sån stämpel/förväntan på sig själv. Vad ger det då att ändra på sig om ändå alla ser på en som en långsur människa.
Eller t.ex om du skulle vilja vara en människa som, inte vet jag, vad ska jag ta för exempel, du kanske vill bli (bered dig på ett grymt dåligt exempel) rugbyspelare. Men problemet är ju att du är tunn som ett asplöv. Du vågar kanske inte ens yppa din dröm för någon. Men när du väl gör det så får du nån slags medlidande blick tillbaka som säger "snälla vännen, den dagen kan du se i stjärnorna efter". Du får en klapp på axeln å nån säger att "rugby, det är ingen sport för människor som du, du är för smart" eller "det ä ju dumt att skada sig å bli förtidspensionerad, hehe", eller va dom nu säger för dumma ursäkter istället för att säga det som dom tänker.
"Du kommer ALDRIG kunna bli rugbyspelare, du är alldeles för tunn och vek, du går ju sönder i ett huj"
Dina drömmar kan lätt krossas och brytas ner av att andra människor inte tror på en.
Det är därför det sitter så mycket i ens vilja..
Ibland kan jag erkänna att jag bara köpt att jag har en del dåliga egenskaper t.ex att jag är väldans dålig på att räkna matematik.
Men jag kan ju ärligt säga att när jag ( de få gånger det hänt) ville räkna matte och ville lära mig, då var jag en av de bättre i klassen, jag tror att de mer handlade om viljan än om förmågan att lära mig matematik. Jag blir aldrig nåt mattegeni men likväl kanske jag skulle kunna klara av att räkna ut timmarna på min timrapport. bara jag har viljan att göra de..hehe
Idag är jag tyvärr väldigt dålig på snabb huvudräkning, men som sagt om jag hade viljan att ändra på det så ser jag det absolut inte som en omöjlighet.
Att jag är velig är också nåt jag bara tagit som för givet, jag ÄR velig, jag kan INTE bestämma mig.. men varför ska det vara så, detta är ju något jag borde kunna ändra på, om jag hade viljan för det. När jag hörde kommentaren om att "ja är du tvilling, då är du bestämd", då kände jag att JA, jag vill så gärna vara det. Därför så bestämde jag mig för några veckor sen för en sak, många dagar har jag ångrat att jag bestämde mig för de, men nu är det en vinst varje gång jag gjort det jag bestämde mig för.
Jag tror att minst 75% sitter i viljan och högst 25% sitter i redan medfödda egenskaper och kunskaper. Sen så har ju Gud med ett finger i spelet helt klart..
Det finns INGET som säger att du inte kan bli det du vill vara, antingen det gäller egenskaper, kunskap framtidsdrömmar eller personlighetsdrag.. det tror iaf jag
Det sitter i viljan
(sen är ju nästa fråga att besvara, för de som inte har viljan då, kanske har den långt inne, har sina drömmar och ambitioner, men inte tillräckligt med vilja.. hur ska de ta sig dit de vill?)
Kommentarer
Trackback
